Vargen: En glömd varning från våra förfäder

Vargen har länge spelat en central roll i nordisk mytologi och vår historia. I fornnordisk föreställningsvärld representerade vargen ofta förstörelse, med Fenrisulven som främsta exempel - odjuret som enligt myten ska sluka solen vid Ragnarök.

Vargen symboliserade också styrka och vildhet. Odens följeslagare Gere och Freke var vargar, men även de var farliga. Sagorna lärde oss att vargen var ett hot. I Rödluvan framställs vargen som slug och farlig, en varning till barn att inte vandra ensamma i skogen.

I generationer har våra förfäder varnat oss för vargen genom sagor och myter. Rödluvan, De tre små grisarna och otaliga andra berättelser bär samma budskap: Akta er för vargen! Detta var inte bara underhållning, utan livsviktiga lärdomar baserade på verkliga faror.

Dessa myter och sagor grundar sig i verkliga erfarenheter där våra förfäder kämpade hårt för att hålla samhället tryggt.

Vargangrepp på människor, särskilt barn, var en del av vår nordiska historia från dess början fram till 1800-talet. Detta återspeglas i våra gamla sägner och berättelser. Muntliga traditioner och folksagor, som ofta föregår skriftliga källor med tusentals år, har innehållit varningar om vargar sedan vår urhistoria. Från dessa avlägsna tider och hela vägen fram till 1800-talet föll framförallt barn offer för vargangrepp. Det sista kända fallet i Sverige var "Gysingevargen" som dödade 9 barn i Gästrikland 1820-1821.

I Finland fortsatte dock vargattackerna långt in på 1800-talet, med förödande konsekvenser. Mellan 1879 och 1882 inträffade en särskilt tragisk händelse då ett enda vargpar dödade uppemot 35 barn. Detta är dock bara toppen av isberget. I Kaukola, mellan 1831 och 1832, föll åtta barn och en vuxen kvinna offer för en ensam varg. Tragedin fortsatte: 1836 dödades ytterligare tre barn, mellan 1839 och 1850 miste 20 barn livet, och så sent som 1877 dödades nio barn till.

Dessa händelser är bara ett axplock ur en mörk historia. De representerar på intet sätt alla de attacker som ägde rum, men de ger en bild av den fruktansvärda verklighet som föranledde våra förfäder att jaga bort vargarna. Varje siffra representerar en familjetragedi, en by i sorg, som påvisar att samexistens med vargen var omöjlig.

Genom målmedvetet arbete lyckades våra förfäder mer eller mindre utrota vargen i Skandinavien. De löste ett allvarligt problem som hotade våra barn. Men vad gör vi idag? Vi ignorerar deras visdom och har återinfört hotet genom import av rysk varg.

Dagens förespråkare för vargens återkomst, ofta storstadsbor från platser som Stockholms Södermalm, romantiserar naturen utan att behöva möta konsekvenserna. De skjuter över risken på landsbygdens invånare och deras barn. De blundar för vargens instinkter och genetik, som våra förfäder förstod så väl.

Under de senaste 20 åren har vargpopulationen i Skandinavien, som tidigare var obefintlig, ökat till omkring 440. Av dessa lever ungefär 375 vargar i Sverige​.

Förutom att attackerna på boskap ökar, så ser vi också vargar röra sig allt närmare bebyggelse. P4 rapporterade häromdagen om en varg som rörde sig genom byn Valbo. De intervjuar en man som passerade vargen på vägen till jobbet: "Skolbarn stod och väntade på bussen. De hade precis gått därifrån innan vargen dök upp. Det känns oroande," berättar han för P4 Gävleborg.

Vi har glömt innebörden i våra egna sagor och myter. Vi har slutat lyssna på varningarna eftersom hotet var borta. Men nu, när vi aktivt återinfört faran, börjar vi se konturerna av de problem våra förfäder löste. Det är bara en tidsfråga innan historien upprepar sig och att barn återigen faller offer för vargen.

Det är dags att vi tar vårt kulturarv på allvar. Sagorna och myterna om vargen var inte bara fantasier – de var överlevnadsguider baserade på hård erfarenhet. Att ignorera denna visdom är att svika både våra förfäder och våra barn.

Vad tror du? Är det dags att på nytt lyssna till de gamla varningarna om vargen?

Bästa hälsningar,

Jonas Nilsson