En mentor, en broder, ett farväl
När döden kommer nära
Idag, på Alla helgons dag, skulle vi ha premiär för vårt specialavsnitt om Döden. Ironiskt nog har döden själv tvingat oss att skjuta på premiären. I torsdags, medan jag satt med editeringen, fick jag ett samtal från Sydafrika. Bakom tårarna i telefonen nådde budskapet fram - en av mina närmaste vänner hade lämnat oss, endast 51 år gammal. Vältränad och i god form, varken rökte eller drack, tog väl hand om sig - med möjligen undantaget att han som företagare arbetade för mycket.
Det finns människor som formar våra liv på sätt som är svåra att fullt ut beskriva. Min vän var en sådan person - en av få utanför min direkta familj som jag betraktat som en bror. Om jag skulle skriva mina memoarer skulle han få en betydande roll, för hans inflytande på mitt liv sträcker sig långt bortom vanligt mentorskap.
I början av 2000-talet, långt innan mitt opinionsbildande arbete, var jag mer socialistiskt lagd. Nationalist visserligen, och gav läpparnas bekännelse till traditionalism, men utan att egentligen leva efter det. Genom otaliga samtal om människan, vår natur, vår historia och vår tro, öppnade han nya dörrar för mig. Han lade grunden för min intellektuella resa bort från socialismen - inte bara teoretiskt utan i praktiken med att leva utifrån grundläggande principer om frihet.
Ett av hans viktigaste bidrag var att öppna mina ögon för betydelsen av individuellt handlande och personligt ansvar. Han introducerade mig för det sydafrikanska talesättet 'Boer maak 'n plan' - som blev en ledstjärna i mitt eget liv. Man löser sina problem utifrån de förutsättningar man har. Man gör en plan - vart vill vi, vilka medel har vi att ta oss dit - och så förverkligar man det. Denna insikt har med åren vuxit till en djupare förståelse: att staten inte är lösningen på våra problem - inte ens om vi som grupp skulle ha kontroll över statsapparaten. Det är istället vi själva och vårt arbete som är nyckeln till förverkligandet.
Han personifierade verkligen den här kulturella approachen om att man löser sina egna problem. En överlevare som nästan alltid kom ut på topp. Han var en sådan person som kunde kastas in i en kåkstad utan någonting och ändå arbeta sig därifrån - han hade ett öga för att se vem som behövde vad, vem som kunde förverkliga det, och förmågan att föra dessa människor samman.
Från tidiga mornar med träning - crossfit, surfning eller brottning - följt av djupa samtal vid soluppgången över havet med en kopp kaffe, formades många av mina idéer och visioner. Dagarna avslutades ofta vid braaien (den sydafrikanska grillen). Under hans mentorskap startade och drev jag mitt första aktiebolag, mer framgångsrikt än jag någonsin hade kunnat göra på egen hand. Men det var mer än bara affärer - han spelade en avgörande roll i hur jag lyckades skapa en bekväm tillvaro för mig där arbete, politiskt engagemang och livsstil smälte samman till en helhet.
Men pengar var alltid ett medel för ett mål, och när mitt dåvarande äktenskap slutade i skilsmässa - ett bukslag som slog luften ur mig - kom en vändpunkt. I sorgen reflekterade jag över meningen med ekonomisk framgång utan en familj att dela den med. Min vän förstod och hjälpte mig sälja verksamheten - en imponerande bedrift med tanke på att han genomförde det hela från Sydafrika och ändå hittade en svensk köpare.
Försäljningen finansierade mina statsvetenskapliga studier. Flera av kurserna läste jag på distans hemma hos honom i Sydafrika, där våra dagar präglades av djupa diskussioner om politisk teori och teologi. Under de två decennier vi känt varandra har jag sammanlagt bott hos honom över ett år av mitt liv.
Studierna hade ett syfte - att på djupet förstå systemet vi lever i. Detta ledde till grundandet av Palaestra Media, där den teoretiska förståelsen skulle omvandlas till praktik genom dokumentärfilmer. Den första handlade just om Sydafrika, möjliggjord genom honom och det kontaktnät jag byggt upp under åren via honom. Detta följdes av dokumentärserien Boer Project, där han också var djupt involverad.
Under två decennier genomförde vi många projekt tillsammans, och vi hade många fler planerade, däribland en fullängdsfilm som nu tyvärr förblir ogjord.
Det känns särskilt vemodigt att detta händer just när vi arbetar med ett avsnitt om döden. Känns som en påminnelse om hur nära döden alltid är, även när vi försöker förstå och beskriva den.
Vi återkommer med nytt datum för premiären. Just nu behöver sorgen få ta sin tid.
Med tungt hjärta.
Vila i frid, min vän.
Bästa hälsningar,
Jonas