Döden kallar - Ett nytt avsnitt tar form
När höstmörkret sänker sig över landet och allhelgonahelgen närmar sig, passar det särskilt bra att vi just avslutat inspelningen av vårt kommande avsnitt om döden. Det blir ett både djupt och brett avsnitt där vi utforskar hur synen på döden har förändrats genom århundradena i vårt land - från fornnordisk tid till modern era.
Inspelningen med Magnus blev över förväntan. I den dunkelt upplysta studion, med en subtil dimma som sakta ringlar sig fram, guidar han oss genom dödens historia på ett sätt som både griper tag och ger perspektiv. Just nu sitter jag med editeringen och ser framemot att få visa er resultatet under allhelgonahelgen.
I avsnittet vandrar vi med Magnus från kyrkogårdar till forntida gravplatser, från kristna begravningsplatser till hedniska offerplatser. Vi dyker djupt in i de olika gravskicken genom historien och vad de berättar om våra förfäders syn på döden. Särskilt spännande blir delen om de som inte förblir döda - om gengångare, draugar och mylingar - “döda” som rör sig i gränslandet mellan liv och död.
Men bortom det historiska finns något djupare, något jag ofta reflekterat över under arbetet med detta avsnitt, och det är den gamla visdomen att döden kanske är vår största lärare i konsten att leva. De gamla grekiska gudarna avundades människan just för vår dödlighet – det mänskliga livets ändlighet ger tyngd åt våra handlingar. Vi har inte tid att prokrastinera: vår tid är begränsad och därför också värdefull. Att gudarnas avund över vår dödlighet delvis glömts bort, gör att många tycks befinna sig i en tid där allt tycks kunna skjutas upp till morgondagen. Men döden är en knivskarp påminnelse: Vår tid här är begränsad.
Det är lätt att leva som om vi hade oändligt med tid, men just vetskapen om vår dödlighet kan vara den starkaste drivkraften till handling – och till eftermäle. Varje dag som går utan att vi tar steg mot det vi verkligen vill, är en dag vi aldrig får tillbaka. Som Aristoteles uttryckte det: Det vi är, är det vi repetitivt gör; excellence är inget undantag, utan en vana. Våra förfäder förstod detta, vilket även uttrycks träffande i Hávamál:
"Fä dör,
fränder dör,
själv dör du likaledes;
men ett vet jag
som aldrig dör:
dom över död man."
Det är vår moral, våra handlingar, vårt eftermäle, som lever vidare. Vad vi gör med vår begränsade tid här blir vårt verkliga arv.
Missa inte avsnittet som släpps under allhelgonahelgen. Detta blir något alldeles särskilt.
Bästa hälsningar,
Jonas Nilsson
PS. För er som vill stödja produktionen av fler avsnitt, glöm inte att prenumerera på Substack.